Gröna Udden

Jag ligger platt still i solen.
Sanden kilar sej in precis överallt medan jag försöker läsa min bok.
Varmt.
Varm hud som doftar sol.

Mina barn kommer rusande från stranden och visar sina fynd.
- En fisk mamma, titta den simmar runt!
Sonen räcker fram en sandig röd hink med lite vatten i botten.
Det luktar lite salt och lite fisk.
En spigg försöker febrilt ta sej ut ur fångenskapen.

Dottern vill vara lika duktig och sträcker fram en sandig hand.
Solen har gjort henne brun som en pepparkaka och det absolut vita håret står som en sky runt hennes lilla huvud.
Jag sätter mig ordentligt upp och tar hennes lilla hand i min.
Där ligger en pytteliten rosarandig snäcka.
Så liten att den nästan inte syns.

I samma sekund hörs ett illvrål ifrån reptornet mitt på stranden.
-Mammaaaaa, maaaammmaaaaa....!!!
Min yngsta dotter kommer springande med små korta steg.
Hon är 4 år, alldeles naken och kommer springande med den ena armen en bit ifrån sin lilla brunbrända kropp.
Mina ögon uppfattar att någonting är fel, helt jävla galet fel.
Hennes arm, fy, men hennes arm går ner till knäet och bildar en ojämn S-kurva.

Jag kommer mej upp på ostadiga ben och rusar emot henne, bär henne försiktigt till vår filt och lägger ner henne.
Det kommer en kvinna springande ifrån den stora blåa husbussen som parkerat nere vid stranden.
Hon har händerna fulla med påsar med nerfrusna ärter och lägger påsarna invirade i handdukar på min dotters arm.
-Gå iväg och ring efter ambulans du, säger hon till mej.

Jag försöker ringa alarmcentralen - 118 är det enda numret jag kommer på och det ringer jag.
- Jag behöver en ambulans, vrålar jag åt killen som svarar.
Han stakar sej på orden.
- Vi vi vi har inte, du har ringt fel...
Jag försöker igen.
118 - Du, jag behöver en ambulans!
Killen hackar fram
- Du, vi har ingen vidarekoppling...
- Be henne ringa 112, ropar en kille i bakgrunden.
Jag ringer 112.
- Kan jag få en ambulans till Gröna Uddens Camping?

Rösten i andra änden vill att jag själv kör med barnet till sjukhuset.
Det är ju så nära. Och säkert inget farligt, antagligen bara en stukning som jag som hysterisk morsa misstagit mej på...
Hur skulle jag kunna åka in själv med dottern?
Jag har 3 barn att ta med mig, varav det yngsta blir helt hysteriskt så fort hon ser mig.
Hon har ont, jätteont och det syns, antagligen ser hon hur tokigt det är ställt med armen i mitt ansikte också.
När det äntligen blir avgjort att en ambulans kommer går jag ner och håller lill-tjejen sällskap och klär på de större barnen på samma gång.
Ambulanskillarna är underbara och tröstar och lägger på uppblåsbart gips och ger henne en nalle att hålla om.
Resan till sjukhuset blir till ett litet äventyr med dessa änglar till män.

Medan jag plockar ihop våra grejer och traskar iväg till bilen med de två äldre barnen åker ambulansen med lill-tjejen försiktigt iväg.
Vi hinner aldrig tacka kvinnan ur den blå bussen och jag ser henne aldrig igen.
Dottern får ett långt gips från axeln ända ner till fingerspetsarna för att kunna cykla och klättra och busa sådär som barn gör.
Och jag, jag kommer aldrig någonsin att glömma synen och den där känslan i magen som välde över mig hårdare än en flodvåg vid 17-tiden fredagen den 4'e augusti 2000.
Aldrig aldrig aldrig någonsin.