Enough is enough

Ibland går inte livet som man tänkt sig.
Vi hade världens kalas i lördags.
Makens kusin med fru har hjälpt till och planerat och fixat i veckor innan och kockade dessutom stor del av fredagen och lördagen.
Min lillebror kom med familjen, och grisen som grillades, redan på onsdagen och hjälpte till att ställa i ordning.
Min lillasyster kom på torsdagen och höll ordning på barn och hushåll så vi kunde fixa och hämta och ordna allt som behövde göras.
Mina föräldrar, min andra lillasyster, min farbror och min storasysters flickor kom på fredagen och fixade utsikt och rökhörna, broar över diken och annat smått och gott som behövde göras både fredag och lördag.
Min andra farbror med fru kom i tid på lördag och hjälpte till att tejpa bordsdukar och göra småfix.
Min storasyster kom på lördagen, berusad.

Under festens gång höll sig de flesta lagom berusade.
De flesta hade roligt, skrattade och sjöng och njöt av maten, drickat och sällskapet.
Vi hade roligt.
Alla hade roligt.
Fram till morgonnatten.
 
Det fanns en person som inte hälsade på värdparet.
En person som inte lyfte ett finger för att hjälpa till under hela helgen.
En person som tyckte det var en bra idé att supa till bland alla barn, både egna och andras.
En person som dessutom tyckte det var världens bästa idé att ragga bland gästerna, både gifta och ogifta, trots att hjärtevännen och barnen fanns i närheten.
En person som kastade en skugga över hela festen för alla inblandade.
En person kan förstöra så mycket.
 
Vi har alla våra skelett i garderoben.
Våra svarta får i familjen.
Det svarta fåret visade sig i helgen.
 
Jag hoppas att den som gav festen ett abrupt slut har förstånd att söka hjälp.
På riktigt hjälp.
Ju fortare destu bättre.
För oss alla.