Tankar om småbarnslivet

Har fått äran att sitta i en studio och diskutera hemvårdsstöd med andra mammor och politiker idag.
Och diskussioner blev det.
Fast mest intressant var det både innan och efter sittningen.
 
Det som förvånade mig mest var att den ena politikern inte visste om hur länge man lyfter de olika delarna av föräldrapenningen och inte heller hur länge en mamma måste stanna hemma.
Trots att det alltså är info vem som helst kan söka från fpa's hemsida.
 
Det till trots var väl alla rörande eniga om att hemvårdsstödet är för lågt och att allt för få pappor lyfter stödet eller ens är hemma med sina spädbarn.
 
Kanske det hänger ihop lite?
Vem vill vända på slantarna och tvingas be sin partner om en slant för att kunna dricka kaffe med en kompis på stan?
Vem i ett förhållande klarar av att sätta sig själv på undantag och bara se till barnet, helt och fullt och enbart?
Tyvärr är det oftast den som fött barnet som också blir familjens koordinator och därmed den som gör nästan vad som helst för att barnet ska få en så bra start på livet som bara möjligt är.
 
Så.
Radikala jag tycker de styrande kunde tänka över hur mycket samhället förlorar på att den som är hemma inte kan leva ett normalt fullvärdigt liv.
Lever du på knappa 400€ minus skatt, kan du inte köpa mat och kläder.
Du kan inte resa, inte tanka bilen och kroglivet och bion är bara att glömma.
Pengarna räcker inte ens till mat och blöjor åt dej och barnet.
 
Och det värsta är att den som lever på utkomststöd eller arbetslöshetsbidrag får dubbelt mera att leva på.
Tack ska du ha för att du ser till att det kommer fler skattebetalare till samhället liksom.
 
Mina funderingar går ut på att politikerna borde se över vilka resurser som sätts in när barnet kommer till dagis och fördela pengarna som stat och kommun sparar in på att föräldrarna turas om att stanna hemma de första åren.
Gör föräldraledigheten längre, t.ex. 6 månader åt mamma + 6 månader åt pappa + 6 månader åt föräldrarna att dela på.
Vips är barnet 18 månader innan det placeras på dagis och förhoppningsvis lite mera självgående.
Och föräldrarna har hunnit se första stegen, höra de första orden, uppleva barnets framsteg till en egen person.
 
Och kvinnorna kanske kanske skulle slippa frågan om hur många barn de tänker stanna hemma med eftersom både kvinnor och män blir hemma i minst 6 månader med barn.
 
Kanske kanske att kvinnornas löner inte skulle släpa efter så förgjordat över tid om arbetsgivarna inte längre kunde skylla på vikarier och kunskapsbrist hos mammor.
Det skulle bli mera lika för alla, ett glapp som är upp till var och en att se till att jobba ikapp efter föräldraledigheten.
Och dessutom tror jag det är lättare för en förälder att vabba om den varit hemma ett tag med ett litet barn och sett att hen faktiskt klarar av det.
 
Ja jag tror faktiskt att hela familjen skulle må bättre av att båda två "tvingas" vara hemma en längre sammanhängande period med ett barn och inse att tvätten inte tvättar sig självt, maten inte fixas av sig självt och huset inte blir städat bara sådär.

Det är så lätt att säga åt den andra "Va ha DU gjort hela dagen idag då..." när huset är upp och ner och maten vidbränd om man själv aldrig varit hemma med en trilskande 1-åring eller ledsen 4 månaders baby.