Arbetsskygg?

- Men mamma, vill du verkligen gå på jobb då?
Vad svarar man på en sån fråga?
Jo jag vill faktiskt jobba. Det vill jag.
Jag skulle kunna tänka mig göra nästan vad som helst...men...
 
Såhär är det.
Min hjärna har drabbats av något som går under beteckningen PTSD.
Det innebär att jag inte vet hur morgondagen kommer att se ut.
Jag vaknar varje morgon utan en aning om jag kommer att kunna göra annat än äta frukost och sova.
Eller om det kommer att bli en dag när jag hinner äta, måla uthus, plantera blommor och fixa mat.
 
Mina dagar består av ständiga överraskningar.
Efter några dagars tapetsering hemma hos min äldsta dotter försvann engelska språket.
Det är fortfarande puts väck. Min engelska är knackig som en 4'e klassares.
Men tyskan som jag pratade senast för dryga 20 år, den har hoppat fram och vill vara med och leka.
 
Jag knatar runt och klipper gräsmattor.
Det funkar utan problem.
Idag.
 
Häromdagen skulle jag mangla lakan.
Jag storgrät av trötthet.
Och vilade middag i 3 timmar för att orka till kvällen.
 
Jag smiter inte undan jobben, det är jobben som ställer orimliga krav på mig.
Kan jag bara inte stiga upp och göra jobbet idag?
Det är väl bara att bita ihop?
Visst kan jag tvinga mig jobba. Och det kan lyckas nån eller några dagar.
Sen kommer huvudvärken, yrseln, glömskan, domningarna och den stora tröttheten och stannar kvar i dagar.
 
Det är inte roligt att leva i mitt liv.
Men jag är tacksam över att äntligen ha en diagnos som känns korrekt.
Jag lever och gör vad jag kan.
Dag för dag.
Och jag hoppas att min hjärna en dag börjar sammarbeta med mig och ge mig mitt liv åter.