Nattsuddare

Efter en längre tids sjukskrivning för utbrändhet, eller utmattningsdepression som det så fint heter, är det tänkt att livet ska återgå till normala banor.
Enligt alla normer och vetande ska jag nu, 8 månader senare, sova som folk, vakna utvilad och återgå till arbetslivet som en hel, pigg och positivt tänkande människa.
 
Så sitter jag här då.
Klockan 5 på morgonen.
Tack och lov inte ensam...sonen vaknade och håller mig sällskap vid köksbordet.
Att somna igår kväll var inte lätt, makens jobb höll honom sysselsatt och svavelosande i vardagsrummet.
Och när jag äntligen lyckats få fatt i sömnen kom en iskall karl nerkrypande i sängen och ville ha min kroppsvärme för egen del.
Vilket alltså resulterade i att jag sitter här.
Att somna om fungerade inte.
Inte inatt heller.
Lika lite som ett oändligt antal nätter tidigare.
Jag klarar inte av att sova, eller somna om, utan pillerburkens hjälp.
 
Otaliga är de nätter jag läst böcker.
Otaliga är de nätter jag slösurfat på nätet.
Otaliga är de nätter jag slötittat på någon dålig film.
Otaliga är de nätter jag legat i min säng och lyssnat på husets nattljud.
Otaliga är de nätter jag önskat att jag kunnat sova lika rofyllt som alla andra i hushållet.
 
Och nu bör jag kunna jobba igen.
Sova en hel natt.
Stiga upp, utsövd, varje morgon.
Och jobba 40-timmars vecka.
Utan problem.
 
Så varför känner jag mig då så ofrisk, så lättstörd och så helt malplacerad i livet?