Misse-Mammans krypin

Ibland blir det bara så fel.

Yngsta sonen skulle få gå på disco.
Ett disco i skolan de ska börja i nästa höst.
Och de allra flesta i klassen skulle dit för att träffa och umgås med sina blivande klasskamrater.

 

Jag lämnade av honom i god tid.
Följde med honom in och kollade att han hade vad han behövde med sig.

Sen gick jag.
Jag lämnade honom i vad jag trodde var en trygg miljö.
Obekant men trygg.

 

När jag återvänder 2 timmar senare är det första jag möter tre okända tjejer som pratar med varandra. Den ena säger "fick ni också tinnitus av dendär killen med långa flätan som skrek så?".
Där och då inser jag att min sons disco inte gått som planerat.

Min son är "dendär killen".
Min son är den som skriker rakt ut när någon gått alldeles för långt gentemot honom.
När någon verkligen har varit elak och inte lyssnat på honom.

 

Sonens klasskompis dyker upp och frågar direkt om han ska hämta min son.
Och sonen är alldeles mosig i ansiktet.
Han har haft en verkligt tuff kväll.

Han har blivit ifrågasatt, mobbad, tacklad och hånad.

Och de vuxna som fanns på plats hade inte sett, inte hört, inte tagit hans ångest och smärta på allvar.

 

Eftersom sonen köpt lotter och hoppades vinna möjligheten att få ha en badtunna på gården en helg förstod han inte att han kunde gå hem när han ville.
Han trodde att han måste vara på plats för att kunna vinna.

Och därmed var hans möjlighet att ringa hem bortblåst.

 

Han vann ingen badtunna.
Men nog "godis-i-burk" gissningstävlingen.

 

Jag följde med min gråtande son till bilen och försökte få reda på vad skriket betydde.
- Jag blev tacklad, två gånger; svarar sonen

- Varför? frågar jag

- Dom undrade om jag var en kille eller en tjej, jag sa att jag var en pojke och heter Axl. Sen fortsatte de bara att fråga...

 

Väl hemma kommer svaren på messen.

 

Några kunde berätta att sonen blivit mobbad och retad, tacklad och häcklad och jagad.
Några berättade att klassen ställt sig runt så att mobbarna inte skulle komma åt att bråka med sonen och att de vuxna lyste med sin frånvaro. Ingen kom och hjälpte dem hjälpa sin klasskompis.

Någon berättade om strumpjakt över gården. Knuffar och slag.

 

I morse pratade jag med skolan.
Jag pratade med vänklassens skola.
Skolan var discot hållits hörde också av sig och kunde berätta att sonen verkligen varit superledsen och gömt sig bland jackorna och gråtit. Att killarna som bråkat sökt upp honom gång på gång och gjort allt de kunnat för att förstöra hans kväll, men de vuxna hade inte förstått. Inte sett hela bilden. Inte tagit det på fullt allvar.

Jag fick ursäkter från båda skolorna, killarna som bråkat var välkända.
Men det hjälper inte min son.
Han hade behövt trygga vuxna som sett, hört och avstyrt det hela.

Vuxna som skickat hem missdådarna.

Vuxna som ringt mig och sett till att hålla min son, och hans klasskamrater, trygga i en främmande skola bland främmande barn.

 

Och skammen och skulden jag känt sen fredagskvällen borde inte vara min att bära.
Den borde sitta på de bråkiga pojkarnas föräldrars axlar och tynga dem.
Inte mej.
Ändå är det jag som gråter och ringer runt och kämpar för att förstå och förhoppningsvis kunna göra rätt nästa gång sonen ska iväg någonstans.
Det är jag som skäms för att jag inte begrep att jag borde ha stannat kvar och hållit ett vakande öga över sonen och hans klasskamrater.
Jag som borde ha insett att den andra skolan kanske inte hade förståelse nog för att se ett barn i verklig nöd.
Och det är barnen runt ikring som borde ha vett nog att skämmas över att de mobbat och förstört för ett barn som bara ville vara sig själv, en kille med en väldigt lång och tjock hårfläta på sitt livs första disco.