Misse-Mammans krypin

Tillsist fick vi det efterlängtade beskedet.
Efter många års väntan fick vi våra misstankar bekräftade.

En diagnos som omkullkastades av dagiset, som inte ansetts viktig att utreda av skolan, anses helt självklar och väl underbyggd enligt Bup's läkare.
Släkten fick ännu en aspergare, eller rättare sagt en npf'are enligt dagens sätt att diagnostisera.

Misstanken har funnits där sen sonen var några månader gammal.
Den växte sig allt starkare under småbarnsåren.
Och blev mer än tydlig under distansstudierna pga coronan.
Inför högstadiestarten gick det så helt plötsligt bra att göra en utredning igen.
Nu är den klar.

Nätverksmötet med gamla och nya skolan är avklarad.
Och kontentan blev, den sociala biten är lika omöjlig för sonen som den är för en rullstolsburen att gå uppför en trappa.

Sonen älskar skolan, han vet inget bättre än att få lära sig nya saker.
Det han inte orkar med är alla andra människor i skolan.
Allt ljud, alla omöjliga krav på social interaktion, på att leka, turtagning som bara han håller ordning på, regler som ingen följer, otydliga krav, orimligt inkluderande som slutar med att han är den som blir exkluderad.

Förhoppningen är en plats i studion och en stödperson under den första tiden i ghs.
Att han får fortsätta vara den vetgiriga kunskapstörstande kloka lilla killen han innerst inne är.
Att skolan inte bryter ner honom.
Utan att han kan komma ut på andra sidan högstadiet och blomstra.

Hur det blir får framtiden utvisa.
Och den kommer fort nog ändå.