Misse-Mammans krypin

Det börjar bli dags för en reality-check och reboot med 2/3 av livet bakom mej.

Vad har jag åstadkommit under mina dryga 50år på jorden?
Finns det något jag är nöjd över?
Barnen förstås, jag är glad över att dom finns och jag tycker på något sätt att jag nog lyckats få ut dom i världen också, hyfsat hela och rena.
Jag har hunnit lära mig en hel del, uträttat en del och även misslyckas rätt kapitalt också.
Jag har lärt mig att jag inte är sådär värst duktig på att läsa av folk.

Jag tror nämligen gott om allt och alla.

Litar på vad folk säger och tror att människor vill mig väl.
Och när jag inser mitt misstag gör det fruktansvärt ont.

Jag går sönder inuti, gång på gång.

Och ändå fortsätter jag tro på människor, hoppas på bättre resultat utan att fatta att min uppfattning om "happy ending" är något helt annat än det människor i min omgivning tänker sig.

 

Har jag då lärt mig något att ta med mig i framtiden?
Annat än att inte lita blint på omvärlden?

Jag har lärt mig, sen barnsben, att stå på egna ben.
Att bita ihop och hålla ut, även om det inte blir bättre sen.

Att kämpa på så ända in i väggen att den raseras.
Nu är det dags att ändra på det.
Ensam är INTE stark.
Allt behöver inte göras på egen hand.
Det ÄR tillåtet att be om hjälp.
Och om det tar emot, gör ont, så ÄR det ok att backa.
Att ge upp kan också vara en styrka.