Arbetsskygg?

- Men mamma, vill du verkligen gå på jobb då?
Vad svarar man på en sån fråga?
Jo jag vill faktiskt jobba. Det vill jag.
Jag skulle kunna tänka mig göra nästan vad som helst...men...
 
Såhär är det.
Min hjärna har drabbats av något som går under beteckningen PTSD.
Det innebär att jag inte vet hur morgondagen kommer att se ut.
Jag vaknar varje morgon utan en aning om jag kommer att kunna göra annat än äta frukost och sova.
Eller om det kommer att bli en dag när jag hinner äta, måla uthus, plantera blommor och fixa mat.
 
Mina dagar består av ständiga överraskningar.
Efter några dagars tapetsering hemma hos min äldsta dotter försvann engelska språket.
Det är fortfarande puts väck. Min engelska är knackig som en 4'e klassares.
Men tyskan som jag pratade senast för dryga 20 år, den har hoppat fram och vill vara med och leka.
 
Jag knatar runt och klipper gräsmattor.
Det funkar utan problem.
Idag.
 
Häromdagen skulle jag mangla lakan.
Jag storgrät av trötthet.
Och vilade middag i 3 timmar för att orka till kvällen.
 
Jag smiter inte undan jobben, det är jobben som ställer orimliga krav på mig.
Kan jag bara inte stiga upp och göra jobbet idag?
Det är väl bara att bita ihop?
Visst kan jag tvinga mig jobba. Och det kan lyckas nån eller några dagar.
Sen kommer huvudvärken, yrseln, glömskan, domningarna och den stora tröttheten och stannar kvar i dagar.
 
Det är inte roligt att leva i mitt liv.
Men jag är tacksam över att äntligen ha en diagnos som känns korrekt.
Jag lever och gör vad jag kan.
Dag för dag.
Och jag hoppas att min hjärna en dag börjar sammarbeta med mig och ge mig mitt liv åter.
 
 

Nattsuddare

Efter en längre tids sjukskrivning för utbrändhet, eller utmattningsdepression som det så fint heter, är det tänkt att livet ska återgå till normala banor.
Enligt alla normer och vetande ska jag nu, 8 månader senare, sova som folk, vakna utvilad och återgå till arbetslivet som en hel, pigg och positivt tänkande människa.
 
Så sitter jag här då.
Klockan 5 på morgonen.
Tack och lov inte ensam...sonen vaknade och håller mig sällskap vid köksbordet.
Att somna igår kväll var inte lätt, makens jobb höll honom sysselsatt och svavelosande i vardagsrummet.
Och när jag äntligen lyckats få fatt i sömnen kom en iskall karl nerkrypande i sängen och ville ha min kroppsvärme för egen del.
Vilket alltså resulterade i att jag sitter här.
Att somna om fungerade inte.
Inte inatt heller.
Lika lite som ett oändligt antal nätter tidigare.
Jag klarar inte av att sova, eller somna om, utan pillerburkens hjälp.
 
Otaliga är de nätter jag läst böcker.
Otaliga är de nätter jag slösurfat på nätet.
Otaliga är de nätter jag slötittat på någon dålig film.
Otaliga är de nätter jag legat i min säng och lyssnat på husets nattljud.
Otaliga är de nätter jag önskat att jag kunnat sova lika rofyllt som alla andra i hushållet.
 
Och nu bör jag kunna jobba igen.
Sova en hel natt.
Stiga upp, utsövd, varje morgon.
Och jobba 40-timmars vecka.
Utan problem.
 
Så varför känner jag mig då så ofrisk, så lättstörd och så helt malplacerad i livet?
 
 

Full fart framåt

Den här hösten har jag försökt återfinna glädjen i att arbeta.
Jag har varit en ytterst dålig lyxhustru, maka, mor och älskarinna.
Framför allt har jag varit en riktigt dålig sjukskriven arbetstagare.
 
Städningen har inte gett maken anledning att hurra precis.
Matlagningen har varit ett nödvändigt ont.
Och pysslandet med det där lilla extra som gör det trivsamt, ombonat och hemtrevligt har det varit rätt fattigt med.
Däremot har jag avslutat en hel del utomhusgöromål.
 
Källaren har fått hyllor, verktygsupphängningshållare, skåp och arbetsbänk.
Förrådet har fått brädfodring på insidan samt både hyllor, skåp och arbetsbänk.
Och dessutom foderbräden runt fönster och dörr på utsidan.

Källaringången har blivit färdig, sisådär 4 år efter att den påbörjades.
 
 
Före och efter idag.
 
 
Grävningsarbete för att få stolpen på plats.
 
 
Och min spalje har fått sin mittersta pelare på plats.
 
 
Man kan lugnt säga att sågen som inhandlades till renoveringen av Örnnästet fått göra rätt för sig.
 
 
Precis som våra skruvdragare förstås...
 
Utöver byggarbeten har jag, i egenskap av doula och stödperson, varit med på en alldeles underbar förlossning och fått hjälpa en medmänniska igenom den kraftansträngning en förlossning innebär.
Men sova, det har jag fortfarande inte lärt mig.
Inte heller att slappna av och ta det lugnt när det dräller av grejer som måste göras.
Diskmaskin och tvättmaskin och barnens läxor och aktiviteter.
Presenter och födelsedagar och paketkalendrar.

Livet rusar på i 100 knyck och jag hinner inte med.