Nattsuddare

Efter en längre tids sjukskrivning för utbrändhet, eller utmattningsdepression som det så fint heter, är det tänkt att livet ska återgå till normala banor.
Enligt alla normer och vetande ska jag nu, 8 månader senare, sova som folk, vakna utvilad och återgå till arbetslivet som en hel, pigg och positivt tänkande människa.
 
Så sitter jag här då.
Klockan 5 på morgonen.
Tack och lov inte ensam...sonen vaknade och håller mig sällskap vid köksbordet.
Att somna igår kväll var inte lätt, makens jobb höll honom sysselsatt och svavelosande i vardagsrummet.
Och när jag äntligen lyckats få fatt i sömnen kom en iskall karl nerkrypande i sängen och ville ha min kroppsvärme för egen del.
Vilket alltså resulterade i att jag sitter här.
Att somna om fungerade inte.
Inte inatt heller.
Lika lite som ett oändligt antal nätter tidigare.
Jag klarar inte av att sova, eller somna om, utan pillerburkens hjälp.
 
Otaliga är de nätter jag läst böcker.
Otaliga är de nätter jag slösurfat på nätet.
Otaliga är de nätter jag slötittat på någon dålig film.
Otaliga är de nätter jag legat i min säng och lyssnat på husets nattljud.
Otaliga är de nätter jag önskat att jag kunnat sova lika rofyllt som alla andra i hushållet.
 
Och nu bör jag kunna jobba igen.
Sova en hel natt.
Stiga upp, utsövd, varje morgon.
Och jobba 40-timmars vecka.
Utan problem.
 
Så varför känner jag mig då så ofrisk, så lättstörd och så helt malplacerad i livet?
 
 

Full fart framåt

Den här hösten har jag försökt återfinna glädjen i att arbeta.
Jag har varit en ytterst dålig lyxhustru, maka, mor och älskarinna.
Framför allt har jag varit en riktigt dålig sjukskriven arbetstagare.
 
Städningen har inte gett maken anledning att hurra precis.
Matlagningen har varit ett nödvändigt ont.
Och pysslandet med det där lilla extra som gör det trivsamt, ombonat och hemtrevligt har det varit rätt fattigt med.
Däremot har jag avslutat en hel del utomhusgöromål.
 
Källaren har fått hyllor, verktygsupphängningshållare, skåp och arbetsbänk.
Förrådet har fått brädfodring på insidan samt både hyllor, skåp och arbetsbänk.
Och dessutom foderbräden runt fönster och dörr på utsidan.

Källaringången har blivit färdig, sisådär 4 år efter att den påbörjades.
 
 
Före och efter idag.
 
 
Grävningsarbete för att få stolpen på plats.
 
 
Och min spalje har fått sin mittersta pelare på plats.
 
 
Man kan lugnt säga att sågen som inhandlades till renoveringen av Örnnästet fått göra rätt för sig.
 
 
Precis som våra skruvdragare förstås...
 
Utöver byggarbeten har jag, i egenskap av doula och stödperson, varit med på en alldeles underbar förlossning och fått hjälpa en medmänniska igenom den kraftansträngning en förlossning innebär.
Men sova, det har jag fortfarande inte lärt mig.
Inte heller att slappna av och ta det lugnt när det dräller av grejer som måste göras.
Diskmaskin och tvättmaskin och barnens läxor och aktiviteter.
Presenter och födelsedagar och paketkalendrar.

Livet rusar på i 100 knyck och jag hinner inte med.
 
 

Idrottande barn

Alla mina barn har sysslat med idrott i någon form.
Det har simmats, tränats karate, judo, friidrott, skidats, skrinnats och ridits.
Barnen har deltagit i 4H, bild- och formskola, cirkusskola och gymnastik.
Och jag har ställt upp med skjuts hit och dit.
Jag har skottat rinkar, letat puckar och skidat kilometer efter kilometer och fixat skidspår.
Jag har följt med på läger och tävlingar.
Jag har suttit med i nämnder och styrelser.
Och jag har varit vakt på RockOff, fotbollsmatcher, suttit med tidtagningsutrustning på klubbmästerskap, knattesim, masterstävlingar, mästerskap och under Öspelen.
Hela tiden har jag ställt upp ideellt och gett min tid, kunskap och ork till något jag tänkt har gynnat både egna och andras barn.
Tills nu.
 
Igår trillade ännu en förfrågan in.
Kan du stå som ordningsvakt på RockOff, meddela vilka dagar som passar. För barnens skull.
 
På kvällen jobbade jag som ordningsvakt på Fishbait.
För att jag gillar musiken som spelas och för att jag tror på Christian.
Plus att jag får betalt och ett varmt tack samt många uppmuntrande ord och vänlighet från både Christian, Johanna och alla deras anställda.
Att också få höra fula tillmälen från, ibland överförfriskade, kunder hör till.
 
Igår kväll var det bara två som öste galla över mig.
Den ena tyckte jag var elak som nog stod som ordningsvakt på Stallhagen men inte kunde tänka mig att ställa upp, gratis, för någon förening.
Den andra tyckte jag var elak och dum, mot min man, när jag var både sjukskriven för utbrändhet/ptsd och jobbade extra som ordningsvakt.
 
Och idag undrar jag över vad jag kan göra annorlunda?
I dryga 20 år har jag vridit och vänt på mig själv och sett till att kunna ställa upp överallt, både där barnen varit involverade men också utan egna barn.
Jag har jobbat dubbelt och trippelt, utan betalt, med barnens bästa i fokus.
Och när jag tillslut säger -"nej, nu får någon annan förälder ställa upp" då blir det jag som är elak.
Jag som inte ställer upp.
 
Men alla andra barns föräldrar?
Alla dom som slunkit undan och varit glada över att jag tagit ansvar över deras barn på allehanda träningar och läger.
Hur kommer det sig att de slipper skuld och skam?
 
Nej, jag ställer inte upp på mera grejer bara för att mina barn tycker om att idrotta.
Jag har fått nog.
Återkommer självmant den dagen jag orkar se det roliga i ideellt arbete igen.
Tills dess kan ni fråga alla andra föräldrar där ute.
Och dom är många!