Idrottande barn

Alla mina barn har sysslat med idrott i någon form.
Det har simmats, tränats karate, judo, friidrott, skidats, skrinnats och ridits.
Barnen har deltagit i 4H, bild- och formskola, cirkusskola och gymnastik.
Och jag har ställt upp med skjuts hit och dit.
Jag har skottat rinkar, letat puckar och skidat kilometer efter kilometer och fixat skidspår.
Jag har följt med på läger och tävlingar.
Jag har suttit med i nämnder och styrelser.
Och jag har varit vakt på RockOff, fotbollsmatcher, suttit med tidtagningsutrustning på klubbmästerskap, knattesim, masterstävlingar, mästerskap och under Öspelen.
Hela tiden har jag ställt upp ideellt och gett min tid, kunskap och ork till något jag tänkt har gynnat både egna och andras barn.
Tills nu.
 
Igår trillade ännu en förfrågan in.
Kan du stå som ordningsvakt på RockOff, meddela vilka dagar som passar. För barnens skull.
 
På kvällen jobbade jag som ordningsvakt på Fishbait.
För att jag gillar musiken som spelas och för att jag tror på Christian.
Plus att jag får betalt och ett varmt tack samt många uppmuntrande ord och vänlighet från både Christian, Johanna och alla deras anställda.
Att också få höra fula tillmälen från, ibland överförfriskade, kunder hör till.
 
Igår kväll var det bara två som öste galla över mig.
Den ena tyckte jag var elak som nog stod som ordningsvakt på Stallhagen men inte kunde tänka mig att ställa upp, gratis, för någon förening.
Den andra tyckte jag var elak och dum, mot min man, när jag var både sjukskriven för utbrändhet/ptsd och jobbade extra som ordningsvakt.
 
Och idag undrar jag över vad jag kan göra annorlunda?
I dryga 20 år har jag vridit och vänt på mig själv och sett till att kunna ställa upp överallt, både där barnen varit involverade men också utan egna barn.
Jag har jobbat dubbelt och trippelt, utan betalt, med barnens bästa i fokus.
Och när jag tillslut säger -"nej, nu får någon annan förälder ställa upp" då blir det jag som är elak.
Jag som inte ställer upp.
 
Men alla andra barns föräldrar?
Alla dom som slunkit undan och varit glada över att jag tagit ansvar över deras barn på allehanda träningar och läger.
Hur kommer det sig att de slipper skuld och skam?
 
Nej, jag ställer inte upp på mera grejer bara för att mina barn tycker om att idrotta.
Jag har fått nog.
Återkommer självmant den dagen jag orkar se det roliga i ideellt arbete igen.
Tills dess kan ni fråga alla andra föräldrar där ute.
Och dom är många!
 
 

Fridfulla dagar

Luftfuktigheten är mer än hög idag.
Jag pysslar med det jag kan bäst.
Hackar mördarsniglar på mitten och eldar bastu.
Och rensar ogräs i syrenhäcken.
 
Medan jag går där på knä och drar upp rotogräs får tankar fritt spelutrymme.
...hoppas att syrenplantorna tar sig...
...syrener doftar gott...
...vad ska jag göra för gott till mat idag...
...vad vill barnen ha...
...har jag gjort allt för barnen....
...varför gjorde jag inte allt jag någonsin kunde för mina barn...
...hur gick det här till, varför gjorde jag inte allt...
...när gick det så fel i livet...
...alltså, varför såg jag inte...
...jag förstod alltså inte att jag mådde så dåligt då redan medan jag var alterneringsledig...
...varför tog jag inte bättre hand om mig medan jag var alterneringsledig...
...när var jag verkligen ledig sist...
...ska vi faktiskt åka till Vansbro i sommar igen...
...dags för mat igen, redan...
...hur mycket ogräs kan växa upp sen sist jag rensade...
...så många mördarsniglar på gräsmattan nu igen...
...men ska det gå så fort för bastun att bränna ved...
...nu måste jag nog...
Mina tankar yr runt som nyutsläppta kor på vårbete och jag inser att jag verkligen borde ha tagit tag i mitt liv redan för ett år sen.
 
Att jag borde ha förstått redan då att något inte var riktigt bra.
Att det var dags att dra i handbromsen och sätta mig själv på första plats.
I framsätet.
Och bara fokuserat på min egen framtid.
Mitt eget liv.
Mig.
Jag själv.
Ingen annan.
Jag.
 
Istället har jag kämpat på och fortsatt sätta mig själv på undantag.
Gett andra allt.
Gjort vad jag kunnat för att underlätta för andra.
På jobbet och hemma.
Och tänkt att min tid kommer sen.
 
Sen kom nu.
 
Och nu är verkligen jobbigt att ta till sig och förstå.
Nu är nu och jag är tvungen att jobba med mig själv.
Lära känna mig igen.
Den som är jag, inuti.
Sätta mig själv främst.
På förarsätet av mitt liv.
Och inte tänka på alla andra runt omkring mig.
 
Jag är nog ingen trevlig person just nu.
Inåtvänd och bitter.
Full med självförakt.
Arbetsskygg...
...fast jag älskar att jobba...
Men om jag ska jobba med mitt eget bästa i fokus blir det inte så som andra vill.
Då blir det annorlunda.
Då blir det på mitt sätt.
...
Och jag älskar att jobba med händerna.
Att göra sånt som syns.
Direkt.
Här och nu.
Det får duga.
För nu.
 
Jag älskar att bada bastu.
Alltså är det det jag gör.
Nu.
 
 
 

Fiskefänge

Barnen fiskar ute på bryggan.
Jag håller mig undan.
Att trä en slingrande mask på kroken är det sista jag vill göra.
Tur att pappa finns.
Först får sonen en lagom liten fisk.
Sen får sonen en större fisk och helt plötsligt är det både spännande, roligt och fasansfullt att fiska från våran brygga :)
 
 
Jag är glad för att barnen får uppleva lyckan i egen fångst.
Tillsammans med en trygg vuxen.
Även om den trygga vuxna inte är jag!