Avverkning

Mina föräldrar är på arbetsläger.
Pappa får avverka skog.
Eller rättare sagt, reda upp i vildvuxen skog.
Röja upp rågångar och plocka ner både vildväxta granar och småväxta klena barrträd.
Plus en hel massa lövträd som inte ser ut att må så riktigt bra i mossa och ris.
 
Sen återstår det trevligaste jobbet.
Eller kanske inte med torr vitmossa och berg.
Att elda upp riset som kommer ur träna och ligger och drällar runt husknutarna.
 
 
Fint blir det när solens strålar äntligen träffar både stugor och marken igen.
Efter många års utestängning.
 
Och massor av virke till bandfast gärdesgård hittas också.
I lagom grovlek och längder.
 
Det är bra att ha en skogshuggare i familjen.
Och en pyroman som är bra på att dra ris.
Tack pappa och mamma för att ni finns!
 

Reflektioner på rdg

Dags för ännu en färd till rådgivningen.
Denna gång ännu en tbe-spruta och efter det läkarbesök.
Att fylla 5 år innebär en hel del stök för ett litet barn.
 
Att ta emot en spruta var inga problem.
- Fick den förra gången i den armen, sa sonen och kavlade upp ärmen på andra armen.
Sen valde han plåster och sa inte ett pip medan den långa sprutan trycktes in i hans lilla arm.
 
 
Efter dryga halvtimmens väntan fick vi äntligen komma in till dagens barnläkare.
Lungor och hjärta ok och huden fin.
Men...
Enligt anteckningarna från dagis tyr sig lillkillen gärna till dagispersonalen och delar ut kramar och pussar.
Och kompisar på dagiset leker han inte med utan bara vid sidan om.
Något asocial med barnen men inte med de vuxna.
 
Tacka fan för det.
Han har lite problem med sitt språk och ingen på dagiset har riktigt tid med honom.
Bästisen och den som förstår honom bäst får han inte gå på samma avdelning som eftersom man vill att han ska lära sig umgås även med andra barn.
Dessutom finns det barn med större problem som tar massor av tid från de andra barnen.
Och har man äldre syskon som styr och ställer hemma följer man bara med och gör som man blivit tillsagd.
 
På dagiset blir min lilla kille en totalt utlämnad och otrygg buse bland oförstående vuxna och barn.
Utan möjlighet att kommunicera med omvärlden.

Inte undra på att han är trött, ledsen och utåtagerande emellanåt.
Och jag förbannar mig själv för att jag tog bort honom från världens bästa dagmamma för 2 år sen.
Mitt lilla barn.
Så ensam mitt ibland så många andra.
 

Positiva saker dag 7

Utmaningens sista dag.
Och jag har fortfarande inte lärt mig se det positiva i det lilla.
Inte fullt ut i varje fall.
 
1. Judo-avslutningen i Eckeröhallen innebar mycket spring och lek för alla judokas som kom dit.
Vi vuxna fick massor av tid till vuxenprat med andra likasinnade.
Min tunga fick prata hemspråk med en handfull österbottningar runt kaffebordet och det kändes faktiskt riktigt bra.
Ingen som inte lämnat sitt hemland och sitt hemspråk kan till fullo förstå glädjen och längtan som finns där, inuti, när man möter andra i samma sits.
Ja jag är en båtflykting.
Och nej, jag kommer inte att återvända.
 
 
 
2. Barnen följde med hem från både dagis och eftis utan större tjafs.
Delvis på grund av ovanstående avslutning i Eckerö, dels på grund av vårfest på dagiset under kvällen.
Skönt att slippa tjafsa om något så enkelt som hemfärd.
 
3. Att få lägga sig före klockan 23:00 en helt vanlig måndagkväll.
Utan störande moment.
Att få sova.
Visserligen bara till klockan 3 på morgonnatten när sonen kom med både dyna och ödla och piccachu och ville sova emellan oss.
Utan täcke.