Själavandring
Dagarna och veckorna har rusat förbi alldeles för fort.
Som i ett töcken har jag bara låtit livet passera dag för dag.
Och helt plötsligt blev det dags att packa ihop barnen, finkläder och åka mot mitt barndomshem.
Det är dags nu.
Det är svårt att säga farväl.
Att orka inse att det är över.
Ett evigt slut.
En ny tids början.
En kusin kommer att fattas nästa gång släkten samlas.
En kramgo person som tyckte om alla.
Som alltid hade något gott att säga.
En person som hade lätt för skratt.
Det är aldrig lätt att förlora en kär vän.
Att förlora en kusin som nätt och jämnt påbörjat livet känns inte rätt.
Det var inte såhär det skulle vara.
Ingen förälder ska behöva begrava sitt eget barn.
Inget syskon ska behöva se sin syster eller bror bli begravd innan livet är färdig levt.
Inget barn ska behöva berövas sin förälder innan vuxen ålder.
Du kommer att fattas oss.
Vi har bara inte riktigt tagit det till oss ännu.
Men att du redan saknas är klart för oss alla.
Må du för evigt finnas kvar i våra hjärtan.
