Misse-Mammans krypin

Hur bär man sig åt för att inte bli bitter?
När besvikelserna radar upp sig och det blir allt svårare att svälja, bita ihop och släta över?

När är gränsen passerad, för gott?

 

Barnens pappa fyller jämt i år.

Vi har funderat och diskuterat och till sist kommit fram till vad som ska ges.
Jag handlar och barnen godkänner.

Och eftersom vi sen ett drygt halvår inte längre bor under samma tak ringer jag upp för att fråga om han är hemma på sin födelsedag.

Och jo....hemma är han ju...efter jobbet...
Och jo...men kalas ska han inte ha...fast mamma har bakat tårta och kommer över, med pappa och storebror...
Så när jag frågar hur han har tänkt med barnen då, de vill ju också fira sin pappa, säger han att det kan vi ta sen. Nån annan gång.
Och besvikelsen bränner ännu en gång.

För ett drygt år sen "glömdes" farmors födelsedagskalas bort.
Han for dit ensam och berättade inte ens om att han varit. Inte ens när jag frågade upp när det var dags för kalas.

 

Farfars födelsedag skulle inte firas, så jag ordnade eget firande med barnen och barnens kusiner hos farmor och farfar.

 

Farsdag var ju inte viktigt alls, inte heller farmors kalas dagen innan julafton.
Men de kalasen hann barnen på efter påtryckningar från mig.

 

Det blev ingen julafton, mormor och morfar och storasyster fick tillbringa julen hos oss.
Det blev inget nyår, nyårskryssningen lockade med så mycket mera skoj för en vuxen karl.

 

Och nu blir det pappans födelsedag.
Barnen är egentligen inte inbjudna, men dom får väl komma då.
Väl där har farmor dukat upp till fest.
En fest för farbröder och kusiner men inte den egna familjen.

 

Hur självisk får man bli?
Hur illa kan man behandla sin familj?
Vad är det som gör att en familjefar helt plötsligt, eller egentligen under rätt många års tid, glömmer bort att det finns barn i hans omedelbara närhet?

 

När blev det viktigare för en karl att få jobba hur länge och mycket han vill, komma och gå hur han vill, festa, ragga och leka rommen av sig när han känner för det, än att umgås med sina barn?
Sin egen familj?

Bitterheten stryker runt hörnet.

Alla gånger som familjen kommit i andra hand, alla bortspelade nätter, alla bortdruckna kvällar/helger/semestrar, alla fruntimmershistorier kommer ivägen.
Snart finns det ingenting kvar att hålla ihop.
Ingenting.

Alla gemensamma år var tydligen inte värt besväret.
Inget känns längre som något annat än ett oändligt långt pärlband av besvikelser, missbruk, utnyttjande och bortglömda löften.

 

Finns det alls något kvar att kämpa för?
Hur blev det såhär?