Misse-Mammans krypin

Det ska gås i koppel och lekas agility och hoppas runt.

Nu idag tiggde och bad de i omgångar om att få ta ut varsin kaninungar ur stora buren och träna utanför.

Efter lång tvekan och med gårdagens nej i färskt minne lät jag dem få prova på.

Bara de lovade att kunna fånga in kaninerna om de rymde!

Vad händer?

Jo, barnen går runt med sina kaniner och leker på gräsmattan.

I timmar.

Sen kommer gäster och maten blir klar.

Gästerna får överta kaninerna medan vi intar maten.

Något senare ska det bli kvällsdopp ute i havet.

Barnen ombeds stänga in kaninerna igen.

Och först då uppdagas att kaninburen lämnats öppen.

I flera timmar.

Kvar i buren finns 2 kaniner och deras mamma.

Det blir att lägga ut mat och börja det tröstlösa sökandet efter de tre saknade kaninerna.

Den första vita hanen hittas efter ett mycket ivrigt sökande och jag lyckas hala in honom.

Han var inte beredd på det och skrek hjärtskärande.

Det lilla hjärtat slog hårt och länge innan han lugnade ner sig och kunde tröstas.

När alla barnen, både egna och andras, äntligen gått ner till stranden dök kaninungar två upp.

Hon lät sig villigt fångas och flyttas in till kaninburen tillsammans med syskonen och mamman.

Sen slutade mamma kanin locka på sina barn och jag var rätt säker på att den sista försvunnit för gott.

Efter en sim- och hoppstund med barnen återvänder jag hemåt.

Ingen kaninflicka syns någonstans och de andra kaninerna har lagt sig till ro inför natten

Sena nattningsritualen genomfördes och modstulet gick jag en sista runda i det höga gräset längs diket.

Där möter jag den tredje och sista kaninungen.

Hon ville inte alls låta sig fångas utan både jag och min äldsta dotter får försöka komma så nära som möjligt utan att skrämmas.

Till sist lyckas vi fånga in henne och mårdhundarna och örnarna blir utan lättfångad mat denna natt.

Underbart!