Misse-Mammans krypin

Denna helg har varit en virvelstorm av känslor och tankar.

Lycka och glädje blandat med tvivlan och stor sorg.

Och massor av tankar på OM.

 

Efter några dagars förtvivlat kämpande inför väninnans stundande bröllop fanns inget annat val än att be om handräckning.

Natten till fredag fick jag sätta mig på färjan och åka över till Åbo och se till att få de sista förberedelserna avklarade på ort och ställe.

 

En god frukost tillsammans med grannfrun.

Mycket prat och en rask promenad in till torget och välja ut rätt buss till postpaketutdelningen.

Med min nya underkjol i ryggsäcken och en billig ReimaTec+ från Citymarket åt dottern återvände vi till centrum och en god lunch på thaimatstället Tamarind.

 

Sen tillbaka till Laivahostel Bore och gå igenom schemat för toastmasters och bestmän.

Som enda tärna på plats fick jag känna mig lite speciell...

Stryka klänning och bolero och plocka igenom de blivande programpunkterna.

 

Sen landade äntligen maken och vi kunde ta oss en långpromenad tillsammans längs Aura å.

Lite god mat och dryck innan det blev dags att återvända till den väntande kojen.

 

Tidig frukost och iväg till frissan med den blivande bruden och hennes mor.

Där fick vi god service, vackra frisyrer och smakfull sminkning.

Allt medan vi sippade bubbeldricka och njöt av att bli ompysslade.

 

 

 

 

Fotografering för brudparet och en snabblunch för min del.

Tack och lov att maken hämtat god thaimat.

Efter snabblunchen, som sköljdes ner med lite Veuve Cliquot, blev det dags för påklädning.

 

Och krisen var ett faktum.

Min klänning hade en svag länk. 

Dragkedjan var inte av den allra bästa sorten direkt...och den delade sig.

Turligt nog hade brudens mor både nål och tråd i bagaget och maken fick ställa sig på knä och sy fast klänningen på mig.

Med tidspressen i ryggen tog vi oss till Åbo Slott och kyrkan.

 

 

 

 

Fyra bestmen, fyra tärnor och fyra barn.

Plus ett strålande vackert brudpar.

Stormskärs Maija på kyrkorgel.

Kan en vigsel bli bättre?

 

 

 

 

Det serverades god middagsbuffeé och vacker tårta.

 

 

 

 

Många vackra tal hölls av både föräldrar, barn och vänner.

 

 

Och dansade gjorde vi tills orkestern inte längre fick spela.

 

Jag skötte min del av programpunkterna och många glada skratt hördes.

Att vara toastmaster innebär rätt mycket arbete och så är det över.

 

Synd bara att maken varken såg eller hörde min del av festen.

Och tyvärr finns heller ingen bild på mig med den numera sönderklippta klänningen.

För ja, maken blev tvungen att klippa sönder dragkedjan för att få klänningen av mig.

 

Söndag eftermiddag nåddes vi av beskedet att en av mina yngre kusiner drabbats av en massiv hjärnblödning plus en hjärninfarkt och körts i ilfart till Tammerfors.

Både med ambulans och helikopter.

Min yngre bror kunde berätta att planen för dagen hade varit att pilka med sönerna men innan det hann genomföras hade kusinen hört en knäpp inne i huvudet och sen börjat kräkas innan han förlorade medvetandet.

Efter ett antal timmar kom beskedet att det inte ser så bra ut för kusinen.

 

Och nu, nu är min moster och hennes man påväg till Tammerfors för att sitta tillsammans med sonen när apparaterna som håller igång honom antagligen stängs av.

Om en stund finns kanske inte längre min kusin.

Min kusin är ju bara 35 år ung!

En kusin som jag kommer ihåg som liten bäbis, nyfödd och med bråck som skulle tryckas tillbaka varje gång blöjan byttes.

En kusin jag lekt med, klättrat i berg med, busat och solat och sett växa upp kommer troligtvis inte längre att finnas här och det känns bara så...FEL!

 

Det gör också att jag blir tvungen att tänka över mitt eget liv.

Hur vill jag leva?

Vad vill jag göra med mitt liv?

Är det här det mina barn ska komma ihåg av mig?

Av vår familj?

Är det här verkligen allt?