Misse-Mammans krypin

Det här är inget lätt inlägg att skriva.

De flesta av er vet om att jag bytt jobb i vintras.

Rätt många av er vet också om att min hett efterlängtade lilla tjej från mitt första äktenskap äntligen flyttat hit till Åland igen.

Och några av er minns kanske att det varit en hel del trassel i mitt liv tidigare.

 

Nu har det trasslat till sig riktigt.

Det hände något, och jag vet faktiskt inte vad, så nu är jag sjukskriven resten av sommaren.

Alla färger försvann och världen blev grå.

Inget jag gjorde var roligt längre och jag blev otroligt trött.

Att somna stående är inget jag rekommenderar någon.

Och absolut inte när nattsömnen dessutom slutade fungera helt.

 

Så när sonen kom hem med ett morsdagskort...

 

...då blev det dags att ta itu med livet.

Jag gick på kbtterapi till Petra och en remiss blev skickad till vup.

Damen som jobbar på vup skickade hem mig med omedelbar verkan.

Diagnos?

Jag är inte helt säker men lika delar utbrändhet, depression och posttraumatiskt stress-syndrom tror jag.

Förr eller senare kommer livet ikapp.

Jag kan inte springa undan längre.
Loppet är kört.

Nu måste jag bara ta itu med livet.
Låta det komma ikapp och börja leva igen.