Deja vu

Så sitter vi här igen
Det har gått drygt 4,5 år sen sist men inget har förändrats.
Vår familj har utökats med ytterligare en mamma och två barn.
Semestertider är orostider för missbrukarfamiljer.
Rejält oroliga tider.

Så vi gör det bästa av situationen och tillbringar dagarna på stranden med sim och lek.
Umgås och försöker glömma olyckorna som följer i spåren av spriten.

 

En marängtårta med massor av jordgubbar är en bra början.
Och alla blir glada!


Efter den goda efterrätten blev det ansiktsmålning och diskodans för en del och simning för andra.

Nu är det maskerad pågång.
Massor av chips och film på tv.
Och tisslande och tasslande om cirkuskonster ute på gräsmattan.
Sen ska tältet fyllas med förhoppningsvis trötta och nöjda barn.
Vad annat kan vi göra?

Alkoholism ÄR en sjukdom.
Nu är det upp till den sjuke att på egen hand och alldeles själv bestämma sig om framtiden.
Helt själv.
Ingen annan kan fatta det beslutet.

Vi tar hand om resten av familjen under tiden.
Igen.
Drygt 4,5 år senare sitter vi här igen och kan inget annat göra.

#1 - - Anonym:

Ja vilken tur att ni finns!!! TACK TACK och hoppas jag kan hjälpa tillbaka någon gång.

Svar: Det är det familjen är till för.
Att stöda och hjälpa varandra oavsett.
Och det är inte ditt fel att sjukdomen tagit över igen.
Sisa

#2 - - Malin:

Om endå Alla skulle förstå att alkoholism är en sjukdom. En hemsk sjukdom som förstör en hel familj, inte bara den som missbrukar. Alkoholen förstör så mycket och det finns ingenting som kan bortförklaras så lätt som ett glas extra till middagen en extra dag i veckan... Jag själv vet att det är smärtsamt som barn att se den man avgudar allra mest bli en helt annan människa pga detta. Och det värsta av allt är att se ens närmaste inte ser den skada som följer i alkoholismens kölvatten... En sorg för Stora och små. Jag önskar så för alla i dennes närhet att allt reder sig till det bästa inte bara hos er utan för miljoner med andra familjer som lever under samma förhållanden. Massa kramar o styrka till er alla!

Svar: Kramar till er alla.
Hann aldrig träffa din pappa men såg och hörde all kaos som följde av hans beslut att låta sjukdomen ha sin gång.
Vi försöker verkligen få denna person att förstå hur illa han gör sin familj och sina syskon men just nu når ingen av oss fram.
Vi är tvungna att vänta ut även denna resa.
Jag hoppas bara att inte barnen och mamman tar alltför stor skada av mannens, eller rättare sagt alkoholens, beslut.
Sisa