Reflektioner på rdg
Dags för ännu en färd till rådgivningen.
Denna gång ännu en tbe-spruta och efter det läkarbesök.
Att fylla 5 år innebär en hel del stök för ett litet barn.
Att ta emot en spruta var inga problem.
- Fick den förra gången i den armen, sa sonen och kavlade upp ärmen på andra armen.
Sen valde han plåster och sa inte ett pip medan den långa sprutan trycktes in i hans lilla arm.
Efter dryga halvtimmens väntan fick vi äntligen komma in till dagens barnläkare.
Lungor och hjärta ok och huden fin.
Men...
Enligt anteckningarna från dagis tyr sig lillkillen gärna till dagispersonalen och delar ut kramar och pussar.
Och kompisar på dagiset leker han inte med utan bara vid sidan om.
Något asocial med barnen men inte med de vuxna.
Tacka fan för det.
Han har lite problem med sitt språk och ingen på dagiset har riktigt tid med honom.
Bästisen och den som förstår honom bäst får han inte gå på samma avdelning som eftersom man vill att han ska lära sig umgås även med andra barn.
Dessutom finns det barn med större problem som tar massor av tid från de andra barnen.
Och har man äldre syskon som styr och ställer hemma följer man bara med och gör som man blivit tillsagd.
På dagiset blir min lilla kille en totalt utlämnad och otrygg buse bland oförstående vuxna och barn.
Utan möjlighet att kommunicera med omvärlden.
Inte undra på att han är trött, ledsen och utåtagerande emellanåt.
Och jag förbannar mig själv för att jag tog bort honom från världens bästa dagmamma för 2 år sen.
Mitt lilla barn.
Så ensam mitt ibland så många andra.