Livet på landet
När man bor som oss, ute på landet, får man räkna med lite svinn.
Kaninen bor i en voljär.
Hans fina bur står alltså innuti en större nätbur.
Ankorna bodde tillsammans med kaninerna tills de blev för stora och inte längre fick rum i varken kaninburen eller gillade voljären.
Sen fick vi låna en hundkoja åt ankorna.
Och de trivdes bra med att sova i en hundkoja bredvid kaninen.
Eller bara på gräset bredvid voljären.
För tillsammans tyckte de om att vara.
Och emellanåt när jag matade kaninen kom de in och hälsade på honom också.
Det som oroat mig mest var de fyra väldiga havsörnarna som seglat runt ovanför vår tomt så gott som dagligdags.
Fast jag har tänkt i mitt stilla sinne att de knappast vill försöka fånga en stor anka på gården.
Det är inte så lätt att komma upp i luften igen med träd och berg och hus ivägen.
Att mötas av två kvackande ankor morgon, middag och kväll var både roligt och trivsamt.
Den ena var mera högljudd än den andra.
Pa pa, pa pa, pa pa lät det när jag klev ut på trappan.
De gillade vår altan i både regn och solsken.
Och vi gillade dem.
Det fanns någon annan också som tyckte om ankor.
En dag steg jag ut på trappan och möttes av tystnad.
Kaninen hoppade runt i sin bur och tiggde sällskap.
Väl där insåg jag att de enstaka fjädrarna som prytt vår trädgård ända sen ankorna började knata runt på gården utökats till ett hav av dun och fjädrar.
Och somliga fjädrar hade blod på sig.
Någon hade snott våra ankor.
Någon hade haft fest i gräset och tagit våra ankor av oss.
Vi gick runt och letade spår.
Till sist hittade pappa och sonen lite tecken på att ankorna inte längre fanns.
Flammans fötter låg utspridda över berget.
Intakta.
Och en kräva hittades under grannens gran.
Men av Piano fanns inget spår.
Ingenting.
Bara massor av dun och några få fjädrar.
Vi höll begravning, barnen och jag.
Vi grävde ner en låda med Flammans fötter och krävan under busken som ankorna oftast låg under.
Och sjöng "Nu i ro, slumra in..."
Gravplatsen pryddes med Flammans vackra vita fjädrar.
Pianos gråsvarta dito fanns det inte tillräckligt många av någonstans.
Jag saknar mina vackra ankor.
Ljudet av dem tidiga morgnar och sena kvällar.
Deras vaggande gång utanför köksfönstret.
Mina ankor saknas mig.
Fan ta livet på landet!