Idrottande barn

Alla mina barn har sysslat med idrott i någon form.
Det har simmats, tränats karate, judo, friidrott, skidats, skrinnats och ridits.
Barnen har deltagit i 4H, bild- och formskola, cirkusskola och gymnastik.
Och jag har ställt upp med skjuts hit och dit.
Jag har skottat rinkar, letat puckar och skidat kilometer efter kilometer och fixat skidspår.
Jag har följt med på läger och tävlingar.
Jag har suttit med i nämnder och styrelser.
Och jag har varit vakt på RockOff, fotbollsmatcher, suttit med tidtagningsutrustning på klubbmästerskap, knattesim, masterstävlingar, mästerskap och under Öspelen.
Hela tiden har jag ställt upp ideellt och gett min tid, kunskap och ork till något jag tänkt har gynnat både egna och andras barn.
Tills nu.
 
Igår trillade ännu en förfrågan in.
Kan du stå som ordningsvakt på RockOff, meddela vilka dagar som passar. För barnens skull.
 
På kvällen jobbade jag som ordningsvakt på Fishbait.
För att jag gillar musiken som spelas och för att jag tror på Christian.
Plus att jag får betalt och ett varmt tack samt många uppmuntrande ord och vänlighet från både Christian, Johanna och alla deras anställda.
Att också få höra fula tillmälen från, ibland överförfriskade, kunder hör till.
 
Igår kväll var det bara två som öste galla över mig.
Den ena tyckte jag var elak som nog stod som ordningsvakt på Stallhagen men inte kunde tänka mig att ställa upp, gratis, för någon förening.
Den andra tyckte jag var elak och dum, mot min man, när jag var både sjukskriven för utbrändhet/ptsd och jobbade extra som ordningsvakt.
 
Och idag undrar jag över vad jag kan göra annorlunda?
I dryga 20 år har jag vridit och vänt på mig själv och sett till att kunna ställa upp överallt, både där barnen varit involverade men också utan egna barn.
Jag har jobbat dubbelt och trippelt, utan betalt, med barnens bästa i fokus.
Och när jag tillslut säger -"nej, nu får någon annan förälder ställa upp" då blir det jag som är elak.
Jag som inte ställer upp.
 
Men alla andra barns föräldrar?
Alla dom som slunkit undan och varit glada över att jag tagit ansvar över deras barn på allehanda träningar och läger.
Hur kommer det sig att de slipper skuld och skam?
 
Nej, jag ställer inte upp på mera grejer bara för att mina barn tycker om att idrotta.
Jag har fått nog.
Återkommer självmant den dagen jag orkar se det roliga i ideellt arbete igen.
Tills dess kan ni fråga alla andra föräldrar där ute.
Och dom är många!
 
 
#1 - - Anonym:

Bra skrivet Sisa, det finns eldsjälar o tyckare. Du gör det du vill nu. Och det är jättesvårt att säga nej då man är van att säga ja.kram Bettina